Gud välsigne Sverige!

I Måndagsklubben i Radio Sjuhärad när jag var med och debatterade om Kristdemokraterna intervjuades några från den lokala Pingskyrkan, bla riksdagsledamotern Else-Marie Lindgren, där hon menade att statsministern i Sverige ska kunna avsluta sina tal med att att säga att Gud ska välsigna Sverige.  Hon  jämförde med USA där det är vanligt att presidenten avslutar sina tal med att säga Må Gud välsigna USA.

Aftonbladet genomförde en webb-undersökning och den fick över 64.000 röstande på en enda dag!

Av dem tyckte 20 % att statsministerna bör avsluta sina tal med att välsigna Sverige!

Intressant!

Partiets verkliga dilemma

Igår var jag på partifullmäktige i Stockholm, och efter en öppen debatt beslöt vi att fastställa valsedeln till Europaparlamentet i enlighet med partistyrelsens förslag.

Den enda ändringen som det blev votering om, och en stor diskussion kring, var frågan om Lennart Sacrédeus skulle vara med på listan eller inte.

Eftersom Svd i dag citerar mig så vill jag skriva vad jag sade till journalisten, eftersom hon inte fattade min poäng, och bara citerar få valda brottstycken.

Huvudpoängen i mitt resonemang har jag redan skrivit om här. Läs gärna det först.

I mitt tal på partifullmäktige så drog jag också detta i korthet.  Jag vill här nedan utveckla mina tankar något.

Partiledningen (PS och ledande funktionärer) driver idag partiet i en förändringsprocess för att försöka attrahera nya väljargrupper. De försöker placera Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti, baserat på kristdemokratisk ideologi, men med en mer social-liberal agenda än den traditionella kristdemokratin som finns i Europa, och som Kristdemokraterna i Sverige utvecklats till och som finns dokumenterad i partiprogrammet från 2001.

I sina försök att göra Kristdemokraterna till ett “rumsrent” parti (i medias ögon, och för att attrahera väljargrupper som tycker att partiet har varit för konfessionellt), så har partiledningen försökt föra av vissa frågor från agendan, och tona ned andra frågor, och i stället lyfta fram nya allmängiltiga frågor som inte varit typiska för oss tidigare (t.ex fastighetsskatten, bensinskatten).

Däremot har de drivit denna process på ett sätt som alienerar inte bara kärnväljare, utan även många av de aktiva lokala politikerna som håller upp partiet i grunden. Jag tror vi behöver vara stolta över vårt parti, stolta över våra ideologiska ställningstaganden, men det är något som många har svårt idag. (åt ena eller andra hållet).

Vissa frågor har blivit tabu. Den som är mest tabu-belagd är förstås abort-frågan, och hur man hanterar det ökande antalet ungdomsaborter.

Som exempel på hur man lägger locket på (ovanifrån) kan man nämna (vilket jag gjorde för journalisten) att på rikstinget för 2 år sedan så gick partistyrelsen ut hårt för att kväsa abortfrågan och de som vill driva den – en gång för alla. Sättet de gjorde det var sådant att allt som har med abort att göra, eller ens kommer i närheten av att antyda någon kontakt med abortfrågan blir skambelagt och tabu. En av motionerna på rikstinget föreslog att partiet skall verka för att definitionen av när ett foster skall räknas att vara ett barn skulle sänkas från vecka 28, till vecka 22 i enlighet med WHO:s rekommendationer.  När denna motion kom upp så vågade flertalet inte rösta för detta (bara en minoritet röstade för), och motionen avslogs, trots att samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget att sänka gränsen när frågan gick på remiss 2006.

Märk väl att i början av 2008 beslöt regeringen att sänka gränsen till vecka 22, dvs vår partiledare Göran Hägglund går här emot vårt rikstings beslut, och det utan någon diskussion i partiet, eller ens någon förklaring om varför partiet bytt ståndpunkt i frågan (jag har inte sett någon i alla fall). Att ena året kväsa en motion om detta och nästa år besluta i motionens anda är för mig ett tecken på att det gått “troll” i frågan.

Att Lennart Sacrédeus inte kommer med på valsedeln är inte den intressanta poängen när man analyserar provvalet, och tittar på valsedeln. Att diskutera detta är att ge sig in i en pseudodebatt.

Att utesluta honom från valsedeln, vilket vi gjorde i fredags, är att bädda för en fortsatt pseudodebatt, vilket kommer skada partiet. Det är det olyckliga med beslutet, att pseudodebatten fortsätter.

För det viktiga är inte att vi uteslöt honom. Det viktiga är provvalsresultatet, och den lista vi fastställde. Vi har en otroligt bra lista som den är idag.  De första 5 är mycket bra namn: Ella Bohlin 1:a, Sofia Modigh 2:a (som varit med att starta den nya nykterhetsrörelsen VITA, Per Landgren 3:a en mycket ideologiskt förankrad kristdemokrat. Christina Doctare på 4:e plats, Tuve Skånberg på 5:e plats, och Rolf Åbjörnsson samt Annelie Enochsson längre ned är alla Fellows vid Claphaminstitutet, där jag också är aktiv. Bland topp 10 finns ingen med läggning åt allmänborgligt social-liberalt håll.

Dett är den intressanta reflektionen: provvalet gav ett mycket kraftigt utslag till förmån för “klassiska kristdemokrater”, eller värdekonservativa om man vill kalla dem så. De är helt dominerande om man räknar antalet röster och ringar.

Valsedeln som den är idag är därmed en mycket bra valsedel, och topp-kandidaterna är inte representanter för en social-liberal kristdemokrati. Så långt allt gott.

Provvalsresultatet blir för mig ett bevis för att partiledningen och funktionärer (från partifullmäktige uppåt) inte går i takt med sitt fotfolk (räknat som de som var ombud i provvalet). Den går än mindre i takt med sina medlemmar, eller sina kärnväljare. Dessa blir mer och mer desillusionerade av hur partiet agerar, och hur utfallet blir av vårt regeringssamarbete. (Fastighetsskatten, bensinskatten, ett urvattnat vårdnadsbidrag, ett för svagt försvar för äktenskapet (även om det är G i denna frågan så är det inte MVG).

Att utesluta Lennart Sacrédeus var ytterligare en sådan (onödig) manöver som skadar partiet. Jag tror inte det är den värsta, men den stärker folks uppfattning att partiet leds åt fel håll.

Göran Hägglund talade på partifullmäktige om att vi behöver vara lagspelare. Gott! Men låt då oss som representerar den tysta interna majoriteten (enligt min uppfattning) få vara med och spela. Vi känner oss sido-spelade (sidestepped), dvs inte respekterade, inte tagna  på allvar, vi får inte komma fram, man rekryterar inte bland oss när det gäller ledande funktionärer osv.) En ja-sägarmentalitet och själv-censur odlas som är märkbar när man åker på distriktsordförandemöten och på partifullmäktige.

I vårt handlingsprogram 2008-2010 står en inledande vision om att vi är ett parti med högt till tak. Det taket är idag inte så högt som det sägs. Tyvärr.

Om partiet inte ändrar sig, dvs höjer taket, låter oss alla spela med,  och tillåter ärliga försök att komma till tals med svåra politiska frågor som ungdomsaborterna (t.ex genom att genomföra ett brett handlingsprogram mot ungdomgraviditeter i enlighet med en annan motion som avslogs), då kommer våra kärnväljare att överge oss, och många medlemmar och lokalpolitiker kommer tappa geisten. Och vi kommer inte ha rekryterat nya, eller attraherat nya väljargrupper som väger upp detta.

Ett parti som inte förmår entusiasmera en absolut huvudpart av sina partimedlemmar och sina lokalaktiva går en dyster framtid till mötes.

Eftersom vi länge balanserat på 4% gränsen, och trots att vi stått upp för äktenskapet inte rekryterat nya väljare, tror jag att ett fortsatt stort avstånd mellan partiledning och fotfolk kommer innebära att vi inte klarar oss in i riksdagen 2010. Det brukar ju vara vårt fotfolks insatser i valrörelsen som gör att vi hämtar in i slutspurten.

Ett parti kan inte fungera utan 100 % stöd underifrån.

Jag hoppas jag får fel, och jag kommer göra mitt för att öka entusiasmen och mana till fortsatt tro på partiet.

Vi måste få högt till tak, och acceptera att det finns olika uppfattningar i en del sakfrågor, i vetskap att vi trots allt bygger på en kristdemokratisk ideologi. Det är ideologin som är viktigast att vi håller fast vid och är överens om.

Än finns det hopp för partiet, men det krävs två för att dansa tango. Partiledningen kan inte dansa ensamma utan behöver oss, och jag hoppas att de inser att vi är viktiga för partiets framtid.

PS.

* Jag delar inte Sacrédeus uppfattning i EU-frågan (jag är för EU, och vill införa Euron, och kan t.om. tänka mig att vi går med i Nato).  I denna fråga är ju också flera partier splittrade i falanger. Och så måste det få vara.

**  Med klassisk kristdemokrati menar jag inte att vi skall vara ett konfessionellt parti, utan vi behöver mer av kristdemokrati i europeisk tappning, och mindre marknadsliberal social-liberalism av allmänborgerlig karaktär.

Jag har inga problem att skilja på det “värdsliga och det andliga regementet” (jmf. Luther), men förstår att det är svårare från de som kommer från frikyrklig bakgrund.

Frågan om klassisk kristdemokrati, och beteckningen värde-konservatism, är värd reflektion och ytterligare inlägg.

Läs också Svd,  Svd, DN samt Dagen,  Dagen och Dagen

Debattartikel om de kristna väljarna

Av två inlägg nedan skrev jag en debattartikel.

Läs på BT

Kristdemokraterna det självklara valet för de kristna väljarna

Jag ser positivt på att Roland Utbult inom Folkpartiet lyfter fram de kristna väljarna och deras hjärtefrågor. Det är bra för Sverige att fler partier verkar för en politik baserad på de judeo-kristna värden som legat till grund för vårt samhälle under så lång tid, och som fortfarande bär upp stora delar av svensk politik.

Den utveckling som vi haft i Sverige i några frågor: abortpolitiken, äktenskapet, adoption av barn för homosexuella par m.m, skulle kanske inte vända, men åtminstone stanna upp om vi hade fler aktiva kristna politiker i de olika partierna.

Som jag skrev tidigare tror jag dock fortfarande att Kristdemokraterna är det parti som bäst tillvaratar de kristna väljarnas intressen.

Partiets ideologi är fast grundad i de judeo-kristna värdena. Vi är ett värde-orienterat parti med människovärdet som det mest centrala begreppet. Vi sätter personen i sina naturliga gemenskaperna i centrum, med familjen som den grundläggande enheten i samhället. Våra andra centrala begrepp såsom: människans ofullkomlighet, förvaltarskap, subsidiaritet, solidaritet och broderskap är begrepp som kristna väljare förstår och omfattar.

Vi är också det enda parti som står upp för äktenskapet som institution för man och kvinna.

Vårt medicin-etiska program gäller fortfarande, trots beslut på rikstinget i somras. Hur det nya medicin-etiska programmet skall se ut är en fråga vi som parti kommer att jobba med. Här kommer alla medlemmar och aktivas synpunkter att vägas in.

Vi som är kritiska till vissa av partiets beslut i somras arbetar därför vidare i partiet och tror därför att vi som parti fortfarande skall ta tillvara det ofödda barnets intressen. Det är ju trots allt två individer det handlar om, två personer, med sina respektive intressen. Det är inte förbjudet att inta en abort-kritisk hållning som medlem eller aktiv kristdemokrat.

Det är nu än viktigare att vi som parti signalerar till våra väljare, både gamla och nya, både kärnväljare och perifera väljare, att vi grundar vår politik på en genomtänkt, grundad ideologi, den ideologi som är den bästa för att ta fram praktisk politik för det gemensamma bästa.

De kristna väljarna – utopiskt för fp

Roland Utbult, ersättare i riksdagen för Folkpartiet, skriver idag på Brännpunkt (Svd) om de kristna väljarna. Det handlar om varför de inte längre röstar på Folkpartiet.

Han avslutar:

“Kristdemokraterna har under många år uppfattats som för­svarare av kristna värderingar och de har också haft ett mycket stort stöd av kristna.
Opinions­undersökningar visar dock att parti­ledningens nya inriktning har lett till att många av kd:s kärnväljare nu funderar över sin tillhörighet.
Det är angeläget att folkpartiet på nytt blir det självklara alternativet för kristenheten och för andra folkrörelsebaserade organisationer, som exempelvis nykterhetsrörelsen och miljörörelsen.”

Jag håller med om att vårt partis “nya inriktning” lett till att många av våra kärnväljare blivit fundersamma.

Men att tro att man därför skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet pekar på brist på självkännedom (om hur Folkpartiet uppfattas).

Utbult pekar ju själv i sin artikel på att uttalanden från t.ex. Birgitta Ohlsson (”abort på export skulle kunna bli en svensk succé långt viktigare än alla egenhändigt hopsatta ­Billy-bokhyllor och trallvänliga popsånger”) provocerar många kristna.

Detsamma kan sägas om många utspel och uttalanden från Barbro Westerholm, som fick Hedeniuspriset 2004 från förbundet Humanisterna.

Hon har flitigt motionerat om sådant som många kristna anser ytterst tveksamt, t.ex att likställa sekulära livsynsorganisationer (t.ex de ateistiska Humanisterna) med religiösa samfund ur statens synpunkt vad gäller juridisk ställning, ekonomiska bidrag mm. Eller att inrätta ett kunskapscentrum om sekter (riktat mot t.ex tros-rörelsen). Hon har också flera gånger motionerat om “åtgärder mot sektsjuka“, om “behandling av sektsjukta”, samt om “destruktiva sekter“, den senare om att tillsätta en utredning för att undersöka om det finns behov av särskild psykiatrisk vård för människor som hamnat i en destruktiv sekt (läs b.la trosrörelsen). Detta gjordes också, och organisationen FRI hade ett stort inflytande i processen. På sin hemsida  säger hon att hon kommer att jobba med “frågor som rör homo-, bi- och transexuellas rättigheter”.  Du kan läsa hennes motioner på riksdagens databas.

Roland Utbults slutsats är: “Folkpartiet be­höver finna vägar tillbaka till de kristna väljarna”.

Men sannolikheten för att detta skall ske, med folkpartistiska företrädare som Ohlsson och Westerholm, är betydligt mindre än att Kristdemokraterna “finner tillbaka till” sina traditionella kärnväljare.

Därför tror jag på fortsatt stöd för Kristdemokraterna från de kristna väljarna.